Just Like You

Jag har äntligen tagit mig i kragen och verkligen berättat för N26 att jag är livrädd och även lyckats förklara varför. Det känns bra och jag hoppas han kommer att vara lite försiktigare nu med vad han säger högt... Det är nämligen så att vi redan hunnit med en hel del "framtidskonversationer" även om det inte varit på ett planerande sätt så har vi diskuterat vad vi tycker och tänker om hur ens framtida liv borde se ut... Detta skrämmer mig så otroligt mycket men samtidigt är jag så nyfiken att jag ibland är bara tvungen att fråga!
Men igår blev det för mycket... Det är nämligen så att jag kanske ska flytta... Vet inte riktigt om jag vill det eller inte men han bad mig iaf göra det jag vill så att jag inte ångrar saker jag inte gjort "när vi kanske en dag, om det fortsätter såhär, flyttar ihop".
Jaha så här har människan gått och tänkt på det.. det kändes verkligen läskigt. Att prata om saker som ligger lååångt fram i framtiden såsom:"jag vill bo i villa eller stor lägenhet där eller där" känns ju inte lika läskigt då det verkligen ligger långt borta.. men så tar han upp dethär med att bli sambos och jag flippade ur.
Han tycker nämlingen att det är "normalt att flytta ihop efter ca 1,5år".
Vilket jag inte riktigt tycker.. det tar en sån tid för mig att bara vänja mig vid ordet "pojkvän" så att flytta ihop efter så kort tid är helt enkelt otänkbart.
Nu vet han det iaf... Och som tur är har jag underbara vänner som lugnade ner mig lite idag. Det är oktober 2007, mycket hinner hända innan jul 2008 så det är bara att ta allt som det kommer och njuta av det.
Men ja... panikkänslan ligger fortfarande kvar och lurar och jag hoppas att jag lyckas lägga band på mig själv så att jag inte bara flyr iväg i högsta fart nu.
Varför ska förhållanden vara så otroligt skrämmande?!
Varför kan jag inte vara så som alla andra tjejer som efter bara några timmar går runt och drömmer om bebisar och längtar efter att få flytta ihop med sin kärlek?